Varför envisas vi med att lita på massmedia?
Ursprungligen publicerad 10/8 2007
De flesta är idag övertygade om att det mesta i massmedia antingen är överdrivet eller till och med rena lögner. Hårdare styrning, närmare privata kontakter mellan press och makthavare, färre journalister med större arbetsbörda, förklaringarna till att det dessutom bara blir värre och värre är många. Ändå kommer vi tillbaka, dag efter dag, för att få vår nästa "sil" överdrifter och lögner. Allt medan de som sagt sanningen, som vågat vara kritiska, fortsätter att vara marginaliserade och misstänkliggjorda.
UPPDATERAT nedan
Lars Ö. skickade mig en videolänk som jag med stort intresse tittade på i natt. Det är den australiensiske författaren, journalisten och filmaren, John Pilger, som föreläser om medias systematiska lögner och medskyldighet, som i Irak. Den ska du absolut titta på, om du har 40 minuter över.
Men detta är förvisso ingenting nytt, utan ett grundläggande karaktäristikum för medierna. Deras uppgift har alltid varit att först och främst publicera maktens meddelanden, ända sedan världens äldsta tidning, svenska Post och Inrikes Tidningar, som startades 1645. Trots att man i sin marknadsföring hävdar att man arbetar som den "tredje statsmakten", i syfte att bevaka makthavarna för den lilla människans räkning.
Men när jag lyssnade på Pilgers tunga anklagelser om hur till exempel de stora massmedierna gick i regeringarnas ledband när de hjälpte till att hetsa mot Saddam Husseins påstådda massförstörelsevapen, hur man underblåser den allmänna skräcken i samhället genom att ge utrymme åt alla påstådda men ihåliga terrorhot, osv, så uppstår ett annat och mycket mer oroväckande mönster.
Ärevördiga och sakrosankta BBC, påstår Pilger, upplät 98 procent av sin Irakrapportering till officiella källor som ljög om Iraks hot mot väst, men bara två procent till kritikerna...
Under flera år har jag personligen observerat detta fenomen i den amerikanska debatten. Politiker och neokonservativa experter, som gång efter gång har visat sig ha fel angående t.ex. kriget i Irak, blir lika förbaskat inbjudna till TV-sofforna igen, för att fortsätta sina politiserade eller inkompetenta och bevisligen osanna spekulationer.
Idag ser jag hur raset på Stockholmsbörsen förklaras av att kreditkrisen i USA, med så kallade subprimekrediter, alltså krediter till personer med dålig betalningsförmåga, ska ha börjat sprida oro även här hos oss. Trots att det bara var några dagar sedan någon av våra mest kända banktalesmän, någon så kallad chefsekonom, försäkrade oss om att detta inte skulle komma att drabba den svenska ekonomin.
Och är det någon kategori "experter" och journalister som hela tiden baserar sina påståenden på rena spekulationer och önsketänkanden, så är det ju ekonomiditon... Ändå läser vi och lyssnar vi till dem som till spågummor och orakel.
Vi vet att vi inte kan lita på masmedierna, vi vet att enskilda, orädda, nedtystade privatpersoner som protesterar mot nyhetsuppgifter oftare visar sig vara att lita på, ändå är det drakarna vi återkommer till. Till och med när vi vet att tidningarna först och främst är vinstdrivande företag, där huvuddelen av eller hela intäkten kommer ifrån reklam, inbillar vi oss att de ändå först och främst har våra, läsarnas, intressen främst framför ögonen.
1983, berättar Pilger, var det ett 50-tal företag som kontrollerade de stora mediehusen i världen. 2002 var siffran nere i nio. Idag är det fem och det förväntas om några år bara återstå tre...
Men så kopplade jag ihop Pilgers föredrag med ett program jag hörde på radions P1 i måndags, om kriminaljournalistik. En av de inbjudna, som jag tror var en före detta kriminalreporter, förklarade att tidningarnas redaktörer mycket väl visste hur mycket en mordberättelse klarade av att tänjas på, innan läsarna blev övermätta. Det hade man så lång erfarenhet av. (Jag har ju till exempel grubblat en hel del över vad det är i den brittiska Madeleine McCann-historien som fortsätter att skapa rubriker, vecka efter vecka, förutom att det än en gång handlar om ett sött, vitt flickebarn...)
Medierna vet alltså exakt vad vi kommer att vilja höra talas om. Och hur länge man kan kränga det.
När världens mest ansedda läkartidning, The Lancet, för ungefär ett år sedan redovisade en mycket noga genomförd kartläggning av antalet döda på grund av kriget i Irak, kom man fram till att det, lågt räknat, handlade om över 650.000 personer, huvudsakligen civila. (Pilger hänvisar också till denna undersökning och påstår att det finns bevis för att den brittiska regeringen också ansåg att bedömningen var trovärdig.)
När jag skrev om detta på bloggen fick jag mothugg från en skribent på SvD:s ledarredaktion, Roland Poirier Martinsson, som istället ordagrant citerade president Bushs avfärdande av siffrorna, samtidigt som han lite nedlåtande förklarade för mig att han, Roland, minsann var vetenskapsman och därför bättre begrep sig på statistik än jag...
Idag är det ingen som längre påstår att det fanns något metodologiskt fel i uppgifterna. Felmarginalen är visserligen stor, men brukar för det mesta leda till att siffror underskattas snarare än överskattas.
Det betyder att kriget i Irak vid det här laget sannolikt har kostat fler människor livet än folkmordet i Rwanda och tre gånger så många som folkmorden i Darfour. (Ett uttryck som till och med Bush använde om Darfour i somras.) Ändå skriver media inte om detta. Därför att man vet att du inte vill veta.
Pilger berättar också om att den blockad av Irak som påbörjades av den omhuldade president Clinton, enligt FN, ska ha kostat runt en miljon irakier livet, varav hälften, en halv miljon, små barn. En halv miljon arabiska Madeleine McCann... Har du läst om det någon gång när man analyserar kriget eller Clinton?
I Afghanistan strider svenska soldater under befäl av amerikanska officerare, samtidigt som vi får nyheter om att den brittiska militärledningen oroar sig för att det dör orimligt många civila i de områden som kontrolleras av amerikanerna. Det läser vi inte heller om, eftersom du inte vill veta!
Genom att sprida officiella lögner och undanhålla obekväma sanningar blir inte massmedia bara maktens megafoner, de blir faktiskt direkt medskyldiga i det som händer. De dödas blod hamnar faktiskt även på journalisternas och redaktörernas händer.
Vi medborgare får inte korrekt information att bilda oss en demokratisk uppfattning ifrån, vilket innebär att vi inte heller ställer politikerna till svars. Ändå ställer vi inte ens media till svars för detta mörkläggningsarbete.
Istället får vi månadsvisa kampanjer om hur klimatet kan komma att bli om några år, eller stora artikelserier om hur några fåglar hittats i en stadspark med något som skulle kunna vara fågelinfluensan, eller hur en pakistansk läkare försökt att köra in en brinnande bil i en flygplatsterminal i Skottland, eller hur en bro rasar i Minnesota med kanske ända upp till åtta döda, eller om Anna Nicole Smiths lilla dotter kommer att få ärva henne...
Lärare och föräldrar förmanar barnen att vara mycket kritiska mot det de läser på nätet, men dagstidningsläsande rekommenderas varmt.
Idag är det årsdagen av atombomben över Nagasaki – och för ett par dagar sedan glömde jag att hedra minnet av de som dödades i Hiroshima. Men den hyllade reportern W.H. Lawrence på NY Times skrev apropå detta för också ganska exakt 62 år sedan:
"Ingen radioaktivitet i Hiroshimas ruiner"
UPPDATERAT : Och som på beställning dyker följande JÄTTESENSATION upp i Aftonbladet.
Det visar sig att bilderna på den ryska propagandadykningen till Nordpolen nyligen ska ha illustrerats med snodda bilder från dokumentären runt spelfilmen Titanic. Aftonbladet kan med stolthet avslöja att ryssarna ljugit! Men om vad? Att de var där, tillsammans med den svenske miljardären Frederik Paulsen, eller bara att de inte hade några bra bilder?
Tänk om Aftonbladet alltid visade samma noggrannhet i sina rättelser, även när det gäller viktiga nyheter...
UPPDATERAT 2: Till och med det mest lögnaktiga av Rupert Murdochs "nyhetsmedier", Fox News, ska nu börja se över hur man disponerar sin nyhetsbevakning. Shepard Smith lovar att ägna mer tid åt nyheter och mindre tid åt trailers, skvaller och skämt, eftersom "det är vad tittarna sagt att de vill ha" och "något som andra gör mycket bättre". HALLÅ?!!
Andra bloggar om: Mediekritik, John Pilger
De flesta är idag övertygade om att det mesta i massmedia antingen är överdrivet eller till och med rena lögner. Hårdare styrning, närmare privata kontakter mellan press och makthavare, färre journalister med större arbetsbörda, förklaringarna till att det dessutom bara blir värre och värre är många. Ändå kommer vi tillbaka, dag efter dag, för att få vår nästa "sil" överdrifter och lögner. Allt medan de som sagt sanningen, som vågat vara kritiska, fortsätter att vara marginaliserade och misstänkliggjorda.
UPPDATERAT nedan
Lars Ö. skickade mig en videolänk som jag med stort intresse tittade på i natt. Det är den australiensiske författaren, journalisten och filmaren, John Pilger, som föreläser om medias systematiska lögner och medskyldighet, som i Irak. Den ska du absolut titta på, om du har 40 minuter över.
Men detta är förvisso ingenting nytt, utan ett grundläggande karaktäristikum för medierna. Deras uppgift har alltid varit att först och främst publicera maktens meddelanden, ända sedan världens äldsta tidning, svenska Post och Inrikes Tidningar, som startades 1645. Trots att man i sin marknadsföring hävdar att man arbetar som den "tredje statsmakten", i syfte att bevaka makthavarna för den lilla människans räkning.
Men när jag lyssnade på Pilgers tunga anklagelser om hur till exempel de stora massmedierna gick i regeringarnas ledband när de hjälpte till att hetsa mot Saddam Husseins påstådda massförstörelsevapen, hur man underblåser den allmänna skräcken i samhället genom att ge utrymme åt alla påstådda men ihåliga terrorhot, osv, så uppstår ett annat och mycket mer oroväckande mönster.
Ärevördiga och sakrosankta BBC, påstår Pilger, upplät 98 procent av sin Irakrapportering till officiella källor som ljög om Iraks hot mot väst, men bara två procent till kritikerna...
Under flera år har jag personligen observerat detta fenomen i den amerikanska debatten. Politiker och neokonservativa experter, som gång efter gång har visat sig ha fel angående t.ex. kriget i Irak, blir lika förbaskat inbjudna till TV-sofforna igen, för att fortsätta sina politiserade eller inkompetenta och bevisligen osanna spekulationer.
Idag ser jag hur raset på Stockholmsbörsen förklaras av att kreditkrisen i USA, med så kallade subprimekrediter, alltså krediter till personer med dålig betalningsförmåga, ska ha börjat sprida oro även här hos oss. Trots att det bara var några dagar sedan någon av våra mest kända banktalesmän, någon så kallad chefsekonom, försäkrade oss om att detta inte skulle komma att drabba den svenska ekonomin.
Och är det någon kategori "experter" och journalister som hela tiden baserar sina påståenden på rena spekulationer och önsketänkanden, så är det ju ekonomiditon... Ändå läser vi och lyssnar vi till dem som till spågummor och orakel.
Vi vet att vi inte kan lita på masmedierna, vi vet att enskilda, orädda, nedtystade privatpersoner som protesterar mot nyhetsuppgifter oftare visar sig vara att lita på, ändå är det drakarna vi återkommer till. Till och med när vi vet att tidningarna först och främst är vinstdrivande företag, där huvuddelen av eller hela intäkten kommer ifrån reklam, inbillar vi oss att de ändå först och främst har våra, läsarnas, intressen främst framför ögonen.
1983, berättar Pilger, var det ett 50-tal företag som kontrollerade de stora mediehusen i världen. 2002 var siffran nere i nio. Idag är det fem och det förväntas om några år bara återstå tre...
Men så kopplade jag ihop Pilgers föredrag med ett program jag hörde på radions P1 i måndags, om kriminaljournalistik. En av de inbjudna, som jag tror var en före detta kriminalreporter, förklarade att tidningarnas redaktörer mycket väl visste hur mycket en mordberättelse klarade av att tänjas på, innan läsarna blev övermätta. Det hade man så lång erfarenhet av. (Jag har ju till exempel grubblat en hel del över vad det är i den brittiska Madeleine McCann-historien som fortsätter att skapa rubriker, vecka efter vecka, förutom att det än en gång handlar om ett sött, vitt flickebarn...)
Medierna vet alltså exakt vad vi kommer att vilja höra talas om. Och hur länge man kan kränga det.
När världens mest ansedda läkartidning, The Lancet, för ungefär ett år sedan redovisade en mycket noga genomförd kartläggning av antalet döda på grund av kriget i Irak, kom man fram till att det, lågt räknat, handlade om över 650.000 personer, huvudsakligen civila. (Pilger hänvisar också till denna undersökning och påstår att det finns bevis för att den brittiska regeringen också ansåg att bedömningen var trovärdig.)
När jag skrev om detta på bloggen fick jag mothugg från en skribent på SvD:s ledarredaktion, Roland Poirier Martinsson, som istället ordagrant citerade president Bushs avfärdande av siffrorna, samtidigt som han lite nedlåtande förklarade för mig att han, Roland, minsann var vetenskapsman och därför bättre begrep sig på statistik än jag...
Idag är det ingen som längre påstår att det fanns något metodologiskt fel i uppgifterna. Felmarginalen är visserligen stor, men brukar för det mesta leda till att siffror underskattas snarare än överskattas.
Det betyder att kriget i Irak vid det här laget sannolikt har kostat fler människor livet än folkmordet i Rwanda och tre gånger så många som folkmorden i Darfour. (Ett uttryck som till och med Bush använde om Darfour i somras.) Ändå skriver media inte om detta. Därför att man vet att du inte vill veta.
Pilger berättar också om att den blockad av Irak som påbörjades av den omhuldade president Clinton, enligt FN, ska ha kostat runt en miljon irakier livet, varav hälften, en halv miljon, små barn. En halv miljon arabiska Madeleine McCann... Har du läst om det någon gång när man analyserar kriget eller Clinton?
I Afghanistan strider svenska soldater under befäl av amerikanska officerare, samtidigt som vi får nyheter om att den brittiska militärledningen oroar sig för att det dör orimligt många civila i de områden som kontrolleras av amerikanerna. Det läser vi inte heller om, eftersom du inte vill veta!
Genom att sprida officiella lögner och undanhålla obekväma sanningar blir inte massmedia bara maktens megafoner, de blir faktiskt direkt medskyldiga i det som händer. De dödas blod hamnar faktiskt även på journalisternas och redaktörernas händer.
Vi medborgare får inte korrekt information att bilda oss en demokratisk uppfattning ifrån, vilket innebär att vi inte heller ställer politikerna till svars. Ändå ställer vi inte ens media till svars för detta mörkläggningsarbete.
Istället får vi månadsvisa kampanjer om hur klimatet kan komma att bli om några år, eller stora artikelserier om hur några fåglar hittats i en stadspark med något som skulle kunna vara fågelinfluensan, eller hur en pakistansk läkare försökt att köra in en brinnande bil i en flygplatsterminal i Skottland, eller hur en bro rasar i Minnesota med kanske ända upp till åtta döda, eller om Anna Nicole Smiths lilla dotter kommer att få ärva henne...
Lärare och föräldrar förmanar barnen att vara mycket kritiska mot det de läser på nätet, men dagstidningsläsande rekommenderas varmt.
Idag är det årsdagen av atombomben över Nagasaki – och för ett par dagar sedan glömde jag att hedra minnet av de som dödades i Hiroshima. Men den hyllade reportern W.H. Lawrence på NY Times skrev apropå detta för också ganska exakt 62 år sedan:
"Ingen radioaktivitet i Hiroshimas ruiner"
UPPDATERAT : Och som på beställning dyker följande JÄTTESENSATION upp i Aftonbladet.
Rysk ubåtsbluff avslöjad
Det visar sig att bilderna på den ryska propagandadykningen till Nordpolen nyligen ska ha illustrerats med snodda bilder från dokumentären runt spelfilmen Titanic. Aftonbladet kan med stolthet avslöja att ryssarna ljugit! Men om vad? Att de var där, tillsammans med den svenske miljardären Frederik Paulsen, eller bara att de inte hade några bra bilder?
Tänk om Aftonbladet alltid visade samma noggrannhet i sina rättelser, även när det gäller viktiga nyheter...
UPPDATERAT 2: Till och med det mest lögnaktiga av Rupert Murdochs "nyhetsmedier", Fox News, ska nu börja se över hur man disponerar sin nyhetsbevakning. Shepard Smith lovar att ägna mer tid åt nyheter och mindre tid åt trailers, skvaller och skämt, eftersom "det är vad tittarna sagt att de vill ha" och "något som andra gör mycket bättre". HALLÅ?!!
Andra bloggar om: Mediekritik, John Pilger
Till Er kära sanningssökare;
Den västerlänska högkulturen och deras medier har fullt upp med hur de ska klä upp ca 1,1 miljarder muslimers mest heliga person i olika tänkbara och icke tänkbara figurer och klädsel i yttrandefrihetens namn OCH rapportera om det oförståndliga reaktioner och effekter i den muslimska världen. Så när ska de kunna hinna med den mest oviktigaste ämnet, nämligen sanningen och rättvisa.
Det finns inga ONDA människor i demokratinsvagga! Om man bortse från två världskrig, kolonialism och massa militärKupper i länder som tänkte eller valde fel regering helt enkelt.
Allt OND har samlat i mellanösten med undantag av Israel förstås. De kan inte göra något fel heller, de är ju OMRINGADE av dessa onda länder och människor som spränger sig själva och oskyldiga i luften utan något anledning.
När dessa människor KAN och GES möjlighet att välja regering, så länge de inte väljer fel regering förstås enligt demokratin i väst då kommer de och frysas ut tills de har lärt sig vad ligger i deras bästa även om det är ett korrupt före detta regering.
Så ni ser att det finns mycket viktigare saker och diskutera än bagateller som heter sannig och rättvisa. Just nu låt oss konsenterera hela vår energi till den onda Iran, de tänker skaffa sig massförstårelsevapen som många demokratiska länder har idag och inte skrivit under icke spridningsavtalet men Iran har gjort det.
Låt oss ta tag i detta land och dess ca 75 miljoner onda invånare tills vi hittar ett syndabock till i framtiden.
Som jag sa i början onskan finns inte i väst det finns BARA i andra delar av världen.
Inlagt av
Anonym |
29 augusti 2007 kl. 09:11