« Hem | Världens första artificiella livsform skapad » | Nu ska Blackwaters bilar få videokameror » | 10-åring straffas för att ha läst Alex Jones » | Jag är Gud! » | Irak köper nu sina vapen i Kina... » | Reform av penningpolitiken. Vad kan vi göra. » | Israel bombar Syrien och världen tiger Vad hände e... » | Ezra Pound 1885-1972 » | Älska fostret – hata barnen » | När Blackwater behöver PR som mest... Gissa vad s... »

Madame Terror – pretentiös saga av Guillou

Jag ägnade hela dagen igår åt att ligga i sängen, dricka god whisky (Highland Park, boken till ära), lyssna på klassisk musik och läsa Madame Terror, den senaste Carl Hamilton-boken av Jan Giullou.

Det är den fjärde Hamilton jag läser och jag förbluffas varenda gång över hur talanglös denne överklassprätt är, som skönlitterär författare. 416 sidor förutsägbar och karikerad verklighet, med kanske sammanlagt en sida riktigt intressanta historiska inblickar. Nej, förresten, säg tre, för huvuddragen i Kursk-ingressen är också viktig att påminna sig.

Inte nog med att han skapar ett scenario där genomädla palestinier får ett militärt övertag inte bara gentmot Israel utan även USA, vilket utgör själva sagan, men dessutom denna oerhört, närmast kväljande rättfärdige och felfrie Hamilton, som aldrig begår ett enda misstag, utan istället till och med förbluffar författaren själv med sin genialitet och vältalighet!

Tro nu för böveln inte att jag vill demonisera palestinierna! Det gör faktiskt Guillou så bra själv, när han målar upp hela den palestinska drivkraften till att vara självmordsbombare, att dö för sitt folks sak, så att de nästan blir besvikna över att det finns hopp om att de ska komma levande ur sitt anfall mot den israeliska flottan.
Och när dramaturgin utvecklas till att man ombord på U1-Jerusalem, chevalereskt drillade av Hamilton, genomlider sitt svåraste moraliska dilemma när man ombeds lämna blod till israeliska krigsfångar, och under några förorättade sekunder tvekar, då oroar jag mig för att min diabetes ska bli akut...

Från de putslustiga inblickarna i Vita Huset förstår vi ganska snabbt Guillous sympatier, när presidenten och utrikesministern alltid omnämns med sina fullständiga namn, medan vicepresidenten och försvarsministern genomgående kallas Dick och Rummy...

Inte en enda sekund är boken spännande eller oförutsägbar. Det är väl bara Guillous våta dröm, Condoleezza Rice, som beskrivs någorlunda multidimensionellt. (Hur många har hört talas om att hon äger ett hus och har banklån ihop med en annan kvinna, vid namn Bean? Sorry Jan, eller höjer det kanske hennes dragningskraft ytterligare?)

Men för den som är intresserad av befälsgången och officersgraderna inom marinen är det en ytterst gedigen grundkurs. Pedantisk...

Andra bloggar om: , , , ,

Hmm, jag hade inte läst någon annan bok av Guillou när jag läste Madam Terror. Jag misstänker att du skruvat upp förväntningarna en bit, men du sträckläste den ändå..

Jag fann boken både rolig och spännande på ett avslappnat vis, jag har aldrig tidigare uppfattat Guillou som en man med humor, men Madam Terror förändrade den uppfattningen. Han bjöd på ett antal goa garv. Gone fishin, babianpolitik osv.. Han får de där två herrarna att framstå som ena riktiga, ja babianer. Å jo, han har nog kärat ned sig i Condolezza, tihi. Jag tror boken skulle gjort sig oerhört bra som film, a la Röd Oktober. Men det enda land som skulle kunna producera en sån film, skulle aldrig göra det på grund av bokens politik - fast man ju hoppas att nån är riktigt obstinat där i Hollywood, eller näe, det är att hoppas på för mycket, close to treason.

//steelneck

Handlingen verkar vara otroligt löjlig. Se här vad en riktig "Hamilton" vid namnet Daniel Ellsberg har sagt den 20 sept 2007: "Det är en statskupp"! och syftar på det som häder i USA och vad som är på tur att hända.

Källa:
http://blogg.aftonbladet.se/12547/perma/572960/

Länken till atrikeln hittade jag på Michaels blogg:

http://blogg.aftonbladet.se/11316/perma/548561/

(Michael har kommenterat artikeln om Ezra Pound)

Ellsbergs tal hittas även här:
http://consortiumnews.com/2007/092607a.html


Ellsberg har arbetat på USAs försvarsdepartment som militär analytiker under det kalla kriget. Han är känd för att ha publicerat "Pentagon Papers", hemlig Pentagon studie om beslutsfattandet under Vietnamkriget.

Måste invända….på en av bokens 400 sidor träder två, tre roliga formuleringar fram, gällande den amerikanska presidentens metodik efter det att han meddelats om anfallet mot Israel, när han omedelbart – utan vare sig rådslagning eller vare sig rekommendationer - inleder krigsplaneringen mot Iran. Det gav akt för några lågmälta skratt. I övrigt började jag på allvar undra om Guillou har planeten jorden som hemort, för hans världsåskådning, vilken inte bara presenteras här utan i det mesta han författar, milt sagt är avvikande från vad som är att kalla sakligt. Visst gör Guillou visst anspråk på verkligheten, att skriva politiskt, aktuellt, riktigt, kunnigt. Uppfattade inte boken så, snarare som något med motsatta epitet, såsom en lödig fiction. I viket fall är lättsmält litteratur just enkel att ta sig igenom, om så inte och i annat fall, är omväxling givande för panoramat - av någon anledning har somliga här iaf läst den:)

Eftersom jag bär på en dröm att själv skriva en storpolitisk thriller är det intressant att se hur en bästsäljare bär sig åt. (Dessutom rekommenderades boken varmt av min bäste vän...) Därav sträckläsningen...

Okej, som moraliskt lättsmält saga, med några få storpolitiska ögonöppnare, visst... Men rena serietidningshjältar som Hamilton, som ändå gör anspråk på att vara av kött och blod, gör mig faktiskt bara irriterad. Några mänskliga svagheter måste även en hjälte ha om det ska vara intressant att indetifiera sig med honom.

En hel ubåt fylld av ädla riddare, förplägade med gourmetmat och högklassiga viner, ivrigt lärandes främmande språk, utrustade med vapen som gör dem oövervinneliga och motståndare som är mer korkade än nazisterna i gamla amerikanska WWII-filmer... Too fucking much!

Three fucking much!!!

MW

Jan Giullou anser att just denna bok är den han själv är mest nöjd med. Hur står det då till med de andra?

Själv har jag ett helt annat problem med Guillou:

Han verkar inte tåla någon som helst form av kritik, utan svarar då dräpande, förolämpande och syrligt, verkar det som, i alla fall för oss tv-tittare och läsare.

Han verkar vara i luven på de allra flesta människor han någonsin träffat i sitt liv.

I bland tycker jag att han har rätt i sak, jajamen,
men skulle helst inte vlja möta honom i verkligheten eller debattera med honom på nätet.

Vissa människor kan helt enkelt inte låta bli att jämnt för jämnan bli ovänner med folk.

Z: Han har råd att vara otrevlig, med alla miljoner på kontot. Ekonomiskt oberoende! Om han däremot var utblottad fattig journalist, så kanske vi sett en mer ödmjuk försiktig attityd?

Sedan vet jag inte om det är hans franska påbrå som gör sig gällande också utanpå detta som grädde på moset? Det är lite osvenskt det vi ser.

Anledningen till folk (ni själva) har så svårt för Jan Guillou är inte i första hand hans besserwisserstil, utan det beror på det faktum att han nästan aldrig har fel.
Sätt ihop detta med att han fortfarande är uppfriskande vänstervriden trots all sin framgång och berömdhet så begriper vem som helst att han inte betraktas med blida ögon av dagens nyväckta ultraliberala moderater, eller av de mer renläriga smygfascisterna som alltid har röstat höger.
Dagens samhällsdebatt har sannerligen ett behov av en granskare och kritiker av Jan Guillous kaliber och ideologiska inriktning.
Just nu till ber alla guden Mammon… ja, det vill säga alla som är friska och har ett jobb.

Skicka en kommentar

Länka till detta inlägg

Skapa en länk

Mikael Wälivaara

Om mig

  • Mikael Wälivaara
  • KIVIK, Skåne, Sweden
  • "Food for thought", eller tankeföda som man skulle kunna översätta det med, till andra hungrande själar, som jag.
Min profil