UUAA Radio

Den här artikelserien skrevs i juni i år, precis när jag börjat intressera mig för ämnet – så det finns många brister i innehållet, och Lars Östermans artikel nedan är betydligt mer auktoritativ. Men jag väljer ändå att publicera dem igen, bland annat på förfrågan ifrån Ingenjören, eftersom de kanske kan hjälpa till att intressera fler för denna avgörande fråga för vår framtid...


Hur mycket pengar finns det egentligen? Och vad är det som bestämmer det? I praktiken bestäms det av hur mycket jag, du och andra skuldsätter oss -- banklån, kreditkort och räntor.

Tidigare motsvarade pengar någon form av värde, oftast guld. Idag motsvaras de av skulder och räntor... Ju mer olika kreditinstitut lånar ut, desto mer pengar finns det i systemet, och varje skulds värde växer varje år med den gällande räntan.
Det är alltså kreditinstituten – bankerna och kreditföretagen – som bestämmer hur mycket pengar som ska finnas på marknaden att försöka lägga beslag på. Inte helt oreglerat, men definitivt i en galopperande takt och allt svårare att övervaka.

Under den värsta IT-bubblan på 90-talet talades det i hänförda ordalag om hur många svenska IT-entreprenörer var värda miljarder i aktieförmögenhet. Själva försökte de spela ned rikedomen genom att hävda att pengarna ju inte fanns annat än som ett värde på deras aktier. Det var ju först om de sålde aktierna som de hade några pengar.

Detta var både sanning och lögn, och en alldeles utmärkt bild för hur penningsystemet egentligen ser ut. Och ett mycket centralt begrepp i sammanhanget, som du måste känna till för att förstå hur vi blir lurade, är fraktionella reserver. (Det förklaras också mycket väl i den 45 minuter långa animerade filmen Money as Debt, pengar som skulder.)

För att få låna ut pengar måste kreditinstitut ha ett viss kapital, en reserv, säkrad i centralbanken, i vårt fall Riksbanken. Sedan kan man låna ut detta belopp och ta ut ränta. Men fraktionella reserver innebär att man bara behöver ha en bråkdel, en fraktion, av det belopp man lånar ut i reserv. Exakt hur stor denna fraktion är varierar, men vi kan säga att genomsnittet är en tiondel, tio procent. Har man 1.000 kronor i reserv kan man alltså låna ut 9.000. Man räknar alltså kallt med att de allra flesta kommer att betala tillbaka, vilket betyder att reserven aldrig riskerar att förloras.
För säkerhets skull ser man därför till att kräva säkerheter, som ett hus eller en borgensman, alltså någon annan person som är villig att betala din skuld om inte du kan det.

I gengäld ser banken till att stoppa in nya pengar i systemet. Det samlade antalet pengar i omlopp har nu vuxit med det belopp du lånat. Mycket förenklat uttryckt.

De lånade pengarna använder du för att köpa något. En bil, en dator, ett hus, en aktie eller ett företag. Säljaren får dessa nya pengar och sätter in de på banken – och så har nya kreditmöjligheter skapats, nya möjligheter att låna ut mot den insättningen... (Detta är förvisso reglerat, man kan inte använda samma fraktioner för att använda lånade pengar som säkerhet, men det går, om än i mindre skala.)

Det värsta som kan inträffa i denna magiska sedelpress är att du istället köper något svart, att pengarna hamnar i den svarta kontantmarknaden utanför bankernas kontroll, eller att du helt sonika stoppar dem i madrassen för kommande ofärdstider. Det är bland annat därför som bankerna är nära knutna till narkotikahandel och illegal vapenhandel, eftersom det är en så enorm kontantmarknad.

Att "tvätta" svarta pengar ligger alltså i allra högsta grad i bankernas intresse. Men helst av allt måste kontanterna försvinna, så att det inte längre finns något att handla svart för. Så när politiker talar om att den svarta marknaden är till skada för samhället, i minskade skatteintäkter, och till skada för dig, eftersom du inte kan deklarera pengarna och därför inte kan få pension när du blir gammal, gnuggar bankerna händerna. För det är de som verkligen tjänar på det kontantlösa samhället!

Publicerat av Mikael Wälivaara on 30 september 2007 den 30.9.07 | Permalink