Jag är Gud!
Så har det hänt! tänker någon. Mikael har balanserat på gränsen farligt länge nu – det var bara en tidsfråga tills han trillade över kanten, rätt ut i galenskapen.
Men i så fall får du räkna in Scott Adams, skaparen av serien Dilbert, i fallet samt åtminstone en av hans läsare, för det är därifrån jag fick denna tankeställare.
Resonemanget bygger på 4 enkla premisser:
1. Det går inte att se hur verkligheten ser ut genom någon annans ögon.
2. En verklighet det inte går att förflytta sig till är, per definition, en annan dimension.
3. Du upptar exakt 100 procent av din dimension.
4. Om hela universum i din dimension är du, är du definitionsmässigt Gud i din dimension.
Att blogga är ett mycket bra exempel på sanningshalten i detta resonemang. Dagligen ser man mängder av exempel på hur vi misstolkar varandra helt eller en smula. Många är dessutom så övertygade om sin egen gudomlighet, att de förutsätter att alla som inte ser verkligheten som de lever i någon form av illusion. Verkligheten ser ut som jag ser den! Fattar du inte det, så är du dum i huvudet!
En mycket stor grupp anser att vi alla kan och ska komma fram till samma verklighetsuppfattning som deras. Och denna verklighetsuppfattning tillskriver de ofta just Gud – den "objektiva guden" – som de och kanske ett fåtal andra har hittat och tror sig ha förstått, men som alla andra måste lära sig uppfatta på exakt samma sätt som de, eftersom gudar är svartsjuka av sig och inte gillar att man har en avvikande uppfattning...
Somliga uttrycker detta som vi alla är ett, och att alla upplevelser av att det skulle vara på något annat sätt bara är brister i vår andliga mognad – ju mer upplysta vi blir, desto mer inser vi att vi alla bara är en massa olika uttryck för den enda och sanna, allsmäktiga Guden...
Denna "objektiva gud" kan förvisso också kallas "vetenskap".
Sedan finns det en massa människor som uppnått den gudomliga visheten att de tillåter andra att vara gudar i sin egen dimension. Och en undergrupp av dessa, som tror att om man bara är snäll och tolerant mot alla, så kommer alla förr eller senare att se allting på exakt samma sätt... Med undertexten att om du inte gör det kommer du att brinna i helvetet eller i alla fall straffas på något sätt.
Det bästa jag kan säga, utifrån mitt privata elfenbenstorn, är att jag inte skulle vara mycket utan alla er andra. Även om jag inte alltid begriper mig på er, så tycker jag på det stora hela om de flesta av er och lär mig att se saker på nya och spännande sätt tack vare er. En liten strimla där och en stor munsbit där... Min verklighet utvecklas hela tiden, tack vare andra människors påverkan.
Men att jag någonsin skulle hitta luckan in i John Malkovichs huvud, det tror jag inte... Vem vet?
Andra bloggar om: Gud
Men i så fall får du räkna in Scott Adams, skaparen av serien Dilbert, i fallet samt åtminstone en av hans läsare, för det är därifrån jag fick denna tankeställare.
Resonemanget bygger på 4 enkla premisser:
1. Det går inte att se hur verkligheten ser ut genom någon annans ögon.
2. En verklighet det inte går att förflytta sig till är, per definition, en annan dimension.
3. Du upptar exakt 100 procent av din dimension.
4. Om hela universum i din dimension är du, är du definitionsmässigt Gud i din dimension.
Att blogga är ett mycket bra exempel på sanningshalten i detta resonemang. Dagligen ser man mängder av exempel på hur vi misstolkar varandra helt eller en smula. Många är dessutom så övertygade om sin egen gudomlighet, att de förutsätter att alla som inte ser verkligheten som de lever i någon form av illusion. Verkligheten ser ut som jag ser den! Fattar du inte det, så är du dum i huvudet!
En mycket stor grupp anser att vi alla kan och ska komma fram till samma verklighetsuppfattning som deras. Och denna verklighetsuppfattning tillskriver de ofta just Gud – den "objektiva guden" – som de och kanske ett fåtal andra har hittat och tror sig ha förstått, men som alla andra måste lära sig uppfatta på exakt samma sätt som de, eftersom gudar är svartsjuka av sig och inte gillar att man har en avvikande uppfattning...
Somliga uttrycker detta som vi alla är ett, och att alla upplevelser av att det skulle vara på något annat sätt bara är brister i vår andliga mognad – ju mer upplysta vi blir, desto mer inser vi att vi alla bara är en massa olika uttryck för den enda och sanna, allsmäktiga Guden...
Denna "objektiva gud" kan förvisso också kallas "vetenskap".
Sedan finns det en massa människor som uppnått den gudomliga visheten att de tillåter andra att vara gudar i sin egen dimension. Och en undergrupp av dessa, som tror att om man bara är snäll och tolerant mot alla, så kommer alla förr eller senare att se allting på exakt samma sätt... Med undertexten att om du inte gör det kommer du att brinna i helvetet eller i alla fall straffas på något sätt.
Det bästa jag kan säga, utifrån mitt privata elfenbenstorn, är att jag inte skulle vara mycket utan alla er andra. Även om jag inte alltid begriper mig på er, så tycker jag på det stora hela om de flesta av er och lär mig att se saker på nya och spännande sätt tack vare er. En liten strimla där och en stor munsbit där... Min verklighet utvecklas hela tiden, tack vare andra människors påverkan.
Men att jag någonsin skulle hitta luckan in i John Malkovichs huvud, det tror jag inte... Vem vet?
Andra bloggar om: Gud
Goood Söndag kväll,
Filmen har sina poänger - enär dom flesta av vanligt folk inte lever sina egna liv egentligen - utan mera som dom sedan dom lärde sig att gå - har blivit hjärnFörsmutsade med av wår tids MaktElit = dom dominerat intellektuella biologiska MASKINER i kött - genom alla deras utlöpor i form av dagis, förskola, grundskola, gymnasieskola, högskola, TV, videos, filmer, dataspel osv osv.
På min tid var det Kalle Anka, Monopolspel och schack som gällde.
Så verkligen ett sant mirakel att världen i dags dato inte är mycket mycket värre än vad den faktiskt är, kanske...
Ha det... :-)
vännen Josef
Inlagt av
Josef Boberg |
7 oktober 2007 kl. 19:43
I ett oändligt universum är vi alla, var och en, i centrum av skapelsen. Alla går runt och är olika yttringar av Gud, de flesta vet inte om det. Eller som David Icke uttrycker det, i en hälsningsfras mellan två personer: "Hej, jag är allt som existerar!". "-Det är jag också, trevligt att råkas!"
Inlagt av
Anonym |
7 oktober 2007 kl. 20:36
Mikael. För att göra verkligheten hanterbar för människor behövs ibland litet kategoriserande och litet förenkling. Klart att det är viktigt att varje människa tänker kritiskt, men om vi vill få en kulturell och samhällelig förändring till stånd, så måste vi acceptera att majoriteten tänker i ganska få kategorier samtidigt. För att de öht skall våga lätta på sina fördomars slöjor, så behöver vi som har tagit på oss lärarens och ledarens roller ge ett stöd i form av relativt enkla och upprepade begrepp, metaforer och exempel.
Det gör jag i mitt manifest för Frihetsguiden, som jag numera postar gratis till intresserade, som har skrivit till mig och talat med mig i telefon.
Tror då jag att jag är "förmer" än du eller någon annan klok alternativt oklok människa - bara för att jag har utformat en "lära" som min? Nej, faktum är att jag formligen bävar, svettas och blir illamående inför tanken på en sådan svindlande ensamhet och narcissism.
Dels behöver jag andra människor för att slipa mina tankar. Dels behöver jag andra människor för att de skall hejda mig ibland, lugna mig, sätta gränser. Men utan att någon spelar denna roll som renodlare av information, pedagogisk gestaltare och visionär, så har jag svårt att se att någon kulturförändring kan ske. Kulturförändring sker inte i stillsamma, nyanserade samtal, även om dessa är nödvändiga för gestaltare av budskap.
Men det är själva budskapen som förändrar kulturen, det är själva budskapen som ger människor hopp, samling och kraft att ställa krav och bryta upp från det gamla. Detta säger oss historien, högmodigt eller ej.
Inlagt av
Tobias Struck |
7 oktober 2007 kl. 22:03
Detta var inte först och främst avsett som någon teologisk utläggning, utan kanske mer en slags försoning...
Jag tror att det var August Strindberg, som någon gång uttalade sig om karaktärsstyrka som att man hade tappat förmågan att ändra åsikt, att våga se saker på nytt, med fräscha ögon. Som något att beklaga...
Även poeten/trubaduren Robert Broberg har uttryckt det på ett finurligt sätt med sin inverterade ålderstrappa; att man börjar på topp, fri och nyfiken, sedan vandrar man trappsteg för trappsteg nedåt, blir allt mer inskränkt, dömande och kategorisk, för att någonstans vid 40-årsåldern långsamt börja klättra uppåt igen, inse sina begränsningar och inte vara så förbannat stöddig. (Gäller tyvärr inte för alla, men för många...)
Det jag verkligen gillade i Adams blogg var det enkelt förklarade faktum att vi aldrig riktigt säkert kan veta vad andra ser och hur de ser det. "Walk a mile in my shoes", som det engelska uttrycket lyder.
Det är inte detsamma som empati, barmhärtighet eller solidaritet. Det är att ödmjukt inse att det finns över 6 miljarder universa här på Jorden, oräknat alla andra tänkande och kännande livsformer.
David Icke sätter som vanligt huvudet på spiken...
MW
Inlagt av
Mikael Wälivaara |
7 oktober 2007 kl. 22:47
Cogito, ergo sum!
Varför finns det idag inga politiker av Descartes format?
Inlagt av
Anonym |
7 oktober 2007 kl. 23:09
Kanske var det redan drottning Kristinas största insikt? Synd bara att han inte överlevde det nordiska klimatet...
MW
Inlagt av
Mikael Wälivaara |
7 oktober 2007 kl. 23:20
Mikael: "Kanske var det redan drottning Kristinas största insikt?"
Mycket riktigt. Insikt som kan förflytta berg.
Inlagt av
Anonym |
7 oktober 2007 kl. 23:35
Mikael. Jag håller med, det slags "styrka" som gör tänkandet och självbilden till ett knippe torra och högmodigt styva grenar, visar sig i realiteten vara en svaghet då livets stormar far fram.
Vad jag reflekterade över, som en fri association, var det som kallas ideologisk profil, image, persona etc. Det vore en grov synd att inte låta det inre flexibla och ödmjuka, osäkra och stundom alldeles tomma sinnet avspegla sig i det yttre. Men har man tagit på sig rollen som lärare och ledare, så bör man vara försiktig med de tvära kasten. Även om det inre skälver och tumlar runt, så bör fasaden ha en jämnare och mildare övergång från det ena till det andra, då lyssnaren annars tappar respekten och drar annorstädes. För den som vill få en kulturrörelse till stånd eller åtminstonde bidra till en sådan, går då ett tillfälle förlorat.
Inlagt av
Tobias Struck |
8 oktober 2007 kl. 01:54