FNs fredsdag 21 september
– och rädslan för att dö
Signaturen Bett R World har bett mig plugga för en fredskämpe, Jeremy på Peace One Day, som slåss för att vi ska hylla FN:s fredsdag, 21 september. En dag av eld upphör och hyllande av dialog och diplomati snarare än våld.
Som gammal totalvägrare gör jag det naturligtvis det gärna.
Och jag ska inte förfalla till cynismen, att det är det skenheliga USA som just nu hotar världsfreden mer än några andra och inte på några villkors vis kommer att lägga ner några vapen den 21:a.
Låt mig istället få prata lite kort om fred...
Det finns bara en enda möjlighet för en fredsrörelse att fungera – och det är nästan övermänskligt att begära något sådant. Du som sett filmen Gandhi vet vad jag menar. Modet att till och med offra sitt liv för freden... Alla paroller, namnlistor och demonstrationer i världen är egentligen ganska verkningslösa – till och med mitt fängelsestraff, även om jag än idag anser att det var något av det modigaste jag gjort.
Först i det ögonblick vi till och med vågar ställa oss framför stridsvagnen, därför att själva handlingen visar att vi genomskådat bluffen och och inte längre accepterar att vara systemets slavar, då skakar vi systemet i grunden. Om vi bara hyllar freden någon enstaka dag om året, men resten av tiden lever vårt lydiga, kredit- och trygghetsdrivna liv, där rädslan för döden är själva dödsindustrins drivkraft, så hotar vi inte systemet på minsta lilla vis.
För allt hänger ihop. Rädslan för att dö är det som driver Kriget mot terrorn och krigsindustrin, som driver den omoraliska medicinindustrin, som driver religioner, rökdebatten, klimatdebatten... ända ned till bantning, plastikkirurgi och tandtråd. Och så länge vi inte vågar dö för freden, så kommer den bara att bli en vacker debatt på högtidliga massmöten och civiliserade kafferep.
Andra bloggar om: fred, fredsrörelsen, pacifism, totalvägran, FN, fredsdagen, 21 september, Gandhi
Jag skulle sätta nyckelord på mina inlägg och började söka om vilka som uppmärksammat fredsdagen... inte många kan jag konstatera, så det var kul att hitta dig!
Inlagt av
Bett R World |
17 september 2007 kl. 21:08
Mikael,
Lite märkligt det här med wår rädsla för döden egentligen. Så länge som Wi enskilt och kollektivt går på Maktelitens nitar - så är döden ju i vilket fall som helst oundviklig.
Därtill så dör Wi ju bokstavligt talat intellektuellt (= Egot) varje kväll Wi somnar - och därtill så är det enbart mindre än 0,1 % av oss som försvinner - när Wi av den ena eller den andra anledningen väljer att gå till nytt LIV - genom MaktElitens oundvikliga Grav-i-Terra.
Så varför i Jisse namn all denna sjuka rädsla för det oundvikliga ? Kan det hänga ihop med att MaktEliten ALDRIG informerar oss hur det HELA hänger ihop, kanske...
Lycka till med Din intellektuella död = EgoDöd när Du somnar ikväll... :-)
Ha det...
vännen Josef
Inlagt av
Josef Boberg |
17 september 2007 kl. 22:46
Tänkvärd artikel Mikael. Många gånger har vi kämpat för friheten. Många har dött för friheten. Förmodligen kommer ännu fler att dö.
Vi har vunnit friheten otaliga gånger, men vad händer sen? Hur bevara friheten? Vilken samhälsstruktur stoppar de som är bra på att roffa åt sig och inte blir stelbent och odynamisk på köpet?
Vill inte låta pessimistisk men ser man på historien är resultaten ofta lite sorgeliga:
-Julius Caesar lovade jaga bort de korrumperade senatorerna och införa folkligare styre som bryr sig om människorna - resultatet blev blodsutgjutelse, diktatur...
-Franska revolutionen avskaffade kungen och tillsatte kejsaren + ett antal blodiga krig...
-Kommunismen - ja, vi vet hur det gick...
-Frihetskampen i Afrika har inte resulterat i bred välfärd för folket.
-Indien är kanske det enda positiva exemplet, bara faktum att landet har överlevt trots alla inre motsättningar är prestation nog - fast även där finns det mycket att förbättra...
Den stora frågan är HUR BYGGER VI VÅRT NYA UTOPI OCH HUR SKA DEN SE UT?
Inlagt av
Anonym |
17 september 2007 kl. 23:58
jag tror på det kollektivt undermedvetna. att vi alla påverkar varandra under dygnets 24 timmar. att ett leende från spärrvakten faktiskt har betydelse för hur resten av dagen känns. att allt det vi gör med och för eller mot varandra avspeglar sig direkt.
och jag har en förhoppning, tro, önskan och faktiskt en kosmisk känsla av att detta går runt hela jordklotet. att vi faktiskt kan känna "vibbar" som snurrar runt hela planeten. att vi liksom kan känna på oss vad som rör sig i vår världs undermedvetna, just den här dagen.
när man kommer ut ur porten på morgonen känner man vad det är för stämning. vart dagen själv vill ta vägen. vad som är pågång. vad som är tanken. vart vinden blåser...
så, vill vi fred - blir det fred.
Inlagt av
Anonym |
18 september 2007 kl. 15:10