UUAA Radio

President Bushs före detta pressekreterare, Scott McClellan, erkänner i en ännu inte publicerad självbiografi, att president Bush, vicepresident Dick Cheney, presidentens stabschef, vicepresidentens stabschef och presidentens politiske rådgivare, Karl Rove, alla ljög för honom om röjandet av CIA-agenten Valerie Wilson.
Detta är dels en fråga om landsförräderi, dels en fråga om mened och dels om hur omfattande och systematiskt man ljuger för oss.
Och min viktigaste fråga är: Är det verkligen någon som fortfarande tror att det bara är olycksfall i arbetet att media inte berättar om detta?..

Så här skriver McClellan, i ett avsnitt som läckt ut flera månader innan boken är planerad att publiceras:

The most powerful leader in the world had called upon me to speak on his behalf and help restore credibility he lost amid the failure to find weapons of mass destruction in Iraq. So I stood at the White house briefing room podium in front of the glare of the klieg lights for the better part of two weeks and publicly exonerated two of the senior-most aides in the White House: Karl Rove and Scooter Libby.
There was one problem. It was not true.
I had unknowingly passed along false information. And five of the highest ranking officials in the administration were involved in my doing so: Rove, Libby, the vice President, the President's chief of staff, and the president himself.

Världens mäktigaste ledare hade kallat mig att föra hans talan och hjälpa till att återupprätta den trovärdighet han tappat genom misslyckandet att finna massförstörelsevapen i Irak. Så jag stod i podiet i Vita husets pressrum framför de bländande kameralamporna under största delen av två veckor och rentvådde två av de främsta rådgivarna i Vita huset: Karl Rove och [Cheneys stabschef] Scooter Libby.
Det var bara ett problem. Det var inte sant.
Jag hade ovetandes fört vidare falska uppgifter. Och fem av de högsta ämbetsmännen inom administrationen var inblandade i att jag gjort detta: Rove, Libby, vicepresidenten, presidentens stabschef och presidenten själv.

Detta är så explosivt, att Watergate-skandalen borde blekna bort som ett banalt snatteri... Men ingenstans hittar jag detta i svenska medier idag. Ska vi fortsätta att bedra oss själva, att även detta bara handlar om vilka inkompetenta och överarbetade journalister vi har omkring oss, eller ska vi äntligen anse det klarlagt att detta måste vara ett systemfel?

Maktens apologeter får alltid obegränsat med utrymme i massmedia för att förklara att alla dessa skandaler, korruptionshärvor och övergrepp mot våra demokratiska fri- och rättigheter bara är olycksfall i arbetet. Det finns inget samband, inga konspirationer, inga dolda dagordningar. Medan vi som pekar på denna galopperande rättsröta tystas ned och hånas.

När Reinfeldts högra hand går på krogen och pussar en politisk journalist, då förfasas vi över detta lösaktiga och ansvarslösa fruntimmer. Men den stora skandalen är ju att journalisten, som säkert inbillar sig att hans uppdrag är att leta fram sanningen åt oss vanliga medborgare, visade på en sådan pyramidal inkompetens -- och ändå fick redaktionens förtroende att dagarna efter resa upp till Gävle för att täcka moderaternas partikongress...

Det som gör mig ännu mer bedrövad, trots allt, är att så många runt omkring mig sitter och försvarar denna parodi på fria och obundna medier. Alldeles vanliga och begåvade människor som tar maktens parti och okritiskt rapar upp samma självbedrägliga klyschor: "Om det inte har skrivits om det eller pratats om det i media, så har det säkert ingen betydelse..."

Leif Erlingsson skriver om en sida av detta i sitt senaste blogginlägg på Intelligentsians blockering. Han kallar det "tankestoppare". En slags intellektuell paralys, på grund av att verkligheten inte följer det rimliga och logiska mönster vi tror att vi kan förvänta oss.
Istället för att då ifrågasätta de invanda mönstren stänger vi istället av och hoppas att allt ska bli bra och logiskt, när vi öppnar ögonen igen. Och när det inte inträffar, så blundar vi lite längre, och sedan ännu lite längre och sedan ännu lite längre, tills vi inte vågar öppna ögonen alls...

PS: Är det väldigt förnumstigt att påpeka att detta är ännu en upprättelse för oss som påstod att McClellan och Vita huset ljög redan när det inträffade?

UPPDATERAT 071122:
McClellans förlag backar nu angående vad det egentligen kommer att stå i boken. Citatet ska ha skrivits i PR-syfte och det kommer inte att finnas några anklagelser mot Bush i boken... Media gör alltså helt rätt i att inte skriva om detta?

Om vi börjar med att gå tillbaka till Watergate, så sa man exakt samma sak då också, presidenten var helt ovetande, tills de där förbaskade ljudbanden dök upp.
Alla som kunde läsa på den tiden kommer ihåg det enorma medieintresset och hur de avslöjande journalisterna, Woodward och Bernstein på Washington Post, hjälteförklarades. Källan, Deep Throat, blev ett konspirtoriskt begrepp och hela historien blev en Hollywoodfilm med Robert Redford och Dustin Hoffman.
Men Nixon avgick innan det gick så långt som till riksrätt.

Tittar vi på en annan, mer aktuell president, som faktiskt ställdes inför riksrätt, så är det knappast någon som inte känner till "Lewinskygate" och Bill Clinton. Clinton ställdes faktiskt inför riksrätt för att han skulle ha ljugit inför kongressen om sin affär med praktikanten Monica Lewinsky. Även om detta skrevs det spaltmil! Clinton frikändes dock...


En av många intervjuer med paret Wilson -- detta är en av de senaste, med Bill Maher.

När det gäller "Plamegate", röjandet av Valerie Plame Wilson, handlar det om att någon i Vita huset försökt att tysta en kritiker, ambassadör Joseph Wilson, genom att röja att hans fru var en hemlig CIA-agent. Ja, även att preventivt tysta andra kritiker, genom att visa vilka metoder man var villig att använda. Att röja en egen hemlig agent är ett mycket allvarligt brott, betydligt allvarligare än Nixons delaktighet i ett inbrott.
Joe Wilson hade avslöjat att president Bush ljög inför kongressen om att Irak försökt köpa vapenuran från Niger -- och att hela historien var ett falsarium från den italienska säkerhetstjänsten, med trådar till den dåvarande presidenten Berlusconi.
Detta borde vara allvarligare än att ha ljugit om en eventuell affär med en praktikant...

Men den här historien har ännu större implikationer. Dels arbetade Valerie Wilson med frågor om massförstörelsevapen i Mellanöstern. Mycket allvarliga frågor, som har potentialen att leda till krig eller i alla fall till stora politiska konsekvenser, där vi vet att även USA har en smutsig byk att hemlighålla. Dels avslöjade man det täckmantelföretag som CIA hade inrättat för denna verksamhet, Brewster Jennings, där åtskilliga agenter verkade som "oskyldiga" amerikanska civila. Röjandet ledde till att alla dessa agenter fick sin identitet avslöjad, för att inte tala om alla deras källor. Alla som haft något att göra med Brewster Jennings var plötsligt misstänkta för att tillhöra CIA.

Det finns det inga tvivel om att åtminstone Dick Cheney var direkt inblandad, och att det var en idé som kom ifrån honom eller Karl Rove, eller båda i samarbete.
Scooter Libby dömdes för mened och försvårande av polisutredning, inte för att ha varit läckan. Hur sannolikt är det att Cheneys stabschef och mycket nära personliga vän skulle vara inblandad i detta utan att ha informerat sin chef? Libby dömdes till 30 månaders fängelse och böter, men George Bush mildrade straffet genom att stryka fängelsedomen.

George Bush må vara en marionett, men fullt så oskuldsfull ska vi inte inbilla oss att han är. Direkt efter att Plamegateskandalen blev känd sa han vid flera tillfällen att han skulle leta upp vem det var som gjort sig skyldig till detta och att den personen skulle straffas. Libbys brott var att ha försvårat denna undersökning, i alla fall gentemot den federala polisen, FBI.
Den officiella versionen är idag att den faktiska läckan var biträdande utrikesministern Armitage. (Och, som ett av alla dessa märkliga sammanträffande, så var det även denna gång Bob Woodward som avslöjade Armitages namn...) Men, återigen, är det högst osannolikt att Libby skulle begå mened och drabbas av ett långt fängelsestraff bara för att skydda en biträdande utrikesminister, som redan erkänt sin delaktighet i minst tre domstolsförhör.

Formellt sett är inte denna historia avslutad. Åklagaren Patrick Fitzgerald, en mycket lojal republikan som ändå fick massor av beröm för sin orädda attityd, har visserligen sagt att han inte avser att åtala några fler, men han har inte heller stängt utredningen.

Min fråga kvarstår alltså: Det blev mediahistoria när Nixon visade sig ha beordrat inbrott i demokraternas kontor i Watergate. Det blev mediahistoria när Bill Clinton påstods ha haft oralsex med en praktikant. Men det är nästan alldeles tyst om att George Bush ljugit inför kongressen om Irak och Niger-affären, att någon högt uppsatt person i Vita huset röjt ett antal av sina egna hemliga agenter och deras källor samt att pressekreteraren hävdar att han fördes bakom ljuset av presidenten och vicepresidenten, samt deras tre närmaste rådgivare.

Och för att till sist sätta detta i ett större politiskt sammanhang; demokraterna i kongressen har offentligt deklarerat att de inte tänker ställa presidenten inför riksrätt. Frågan "finns inte på bordet", säger de. Inte för de allvarliga anklagelserna att han ljugit inför kongressen, inte för att ha startat ett olagligt krig, inte för landsförräderi och/eller skyddande av brottsling, inte för att ha underlåtit att lyssna till alla varningar innan den 11 september, inte för att manliga prostituerade och unga sexslavar fått vandra fritt inne i Vita huset...
Men Clintons avsugning, det var världsnyheter!

Intressant?
Andra bloggar om: Watergate, Scott McClennan, Vita huset, USA, Valerie Plame Wilson, mediekritik, konspirationer, konspirationsteorier