Randi Rhodes hotar rösta på McCain
om "superdelegater" kan avgöra valet
Hon kallas "The Goddess of Radio", den progressiva, snabbtänkta och sylvassa radioprataren Randi Rhodes, som jag anser vara den mest trovärdiga nyhetskällan i dag. Jag håller inte alltid med henne, men jag kan aldrig beslå henne med att tala osanning. I går deklarerade hon att hon hellre röstar på republikanen John McCain, om det nuvarande systemet med "superdelegater" inom det demokratiska partiet inte omedelbart ändras.
De val som just nu pågår i USA, så kallade primärval och nomineringsval, går ut på att välja ut ett antal delegater till de kommande partikonventen för de olika kandidaterna. Den kandidat som får flest delegater ska, i teorin, utses till partiets slutgiltiga presidentkandidat, eftersom delegaterna är bundna att rösta för den kandidat deras väljare har bestämt. (Här en riktigt bra kommentar av Erik Åsard i SvD.)
Men inom det demokratiska partiet finns även ett stort antal så kallade superdelegater, 796 stycken av totalt 4049 närmare exakt, som främst består av olika toppar inom partiet, men även trogna partiarbetare, som utsetts av de olika delstaternas partigrupper. (Republikanerna har inga superdelegater.)
Problemet är att superdelegaterna är helt obundna och får rösta efter eget huvud. Det skulle alltså betyda, att om ingen kandidat har en majoritet av delegaterna, inklusive superdelegaterna, så kan superdelegaterna avgöra valet helt oberoende av hur deras delstat -- eller nationen -- röstat.
Frukost med Chelsea Clinton...
Som läget mellan Clinton och Obama ser ut just nu, där det är närmast dött lopp, kan alltså färre än 800 "partiarbetare" överpröva valresultatet och utse den kandidat som bäst gynnar partiet. Och enstaka superdelegater berättar nu hur de bombarderas med samtal ifrån olika toppolitiker om hur de ska rösta! En 21-årig superdelegat(!) berättar att han blivit uppringd av bland andra president Bill Clinton och till och med varit på frukost med Bills och Hillarys dotter Chelsea, för att få honom att rösta på Hillary.
Kräver att superdelegaterna förbinder sig
Det Randi kräver är att även superdelegaterna måste deklarera vilken kandidat de ska rösta på, och att det ska vara på den kandidat som vann nomineringen i superdelegatens delstat. Annars är upplägget, enligt Randi Rhodes, att väljarna än en gång kan hamna i en situation där deras röster inte räknas... Och, som hon deklarerade i går, om superdelegaterna blir tungan på vågen och röstar fram en kandidat som inte har en majoritet av övriga delegater, då kommer hon att rösta på John McCain.
Den svenska "partipiskan"
Det tål att reflektera över hur "demokratin" ser ut även här hemma hos oss, med detta i åtanke. Här i Sverige har vi av tradition röstat på partier, inte personer, även om vi har ett halvhjärtat personval som "tillval"... Det är partiledningarna som utser vilka vi får rösta på, och det förväntas att de som väljs sedan följer partipiskan och röstar som partiet bestämt. Så kallade "politiska vildar" är mycket ovanliga och mycket illa sedda i den svenska "demokratin". Och det är ovanligt att partikongresser utser kandidater som är kritiska till partiledningen.
Så vi har ingen anledning att slå oss för bröstet, med vårt system. Det är ännu mer öppet partipolitiskt än demokratiskt. Men det är ytterligare en anledning för oss att inse att besluten fattas över våra huvuden och att det där med "folkstyre" bara är väldigt noga begränsade system för att vi ska rösta på de kandidater som visat sig vara lydiga redskap för makten, inte representanter för dig och mig.
Intressant?
Andra bloggar om: USA-valet, superdelegater, partikonvent, presidentkandidater, demokrati
De val som just nu pågår i USA, så kallade primärval och nomineringsval, går ut på att välja ut ett antal delegater till de kommande partikonventen för de olika kandidaterna. Den kandidat som får flest delegater ska, i teorin, utses till partiets slutgiltiga presidentkandidat, eftersom delegaterna är bundna att rösta för den kandidat deras väljare har bestämt. (Här en riktigt bra kommentar av Erik Åsard i SvD.)
Men inom det demokratiska partiet finns även ett stort antal så kallade superdelegater, 796 stycken av totalt 4049 närmare exakt, som främst består av olika toppar inom partiet, men även trogna partiarbetare, som utsetts av de olika delstaternas partigrupper. (Republikanerna har inga superdelegater.)
Problemet är att superdelegaterna är helt obundna och får rösta efter eget huvud. Det skulle alltså betyda, att om ingen kandidat har en majoritet av delegaterna, inklusive superdelegaterna, så kan superdelegaterna avgöra valet helt oberoende av hur deras delstat -- eller nationen -- röstat.
Frukost med Chelsea Clinton...
Som läget mellan Clinton och Obama ser ut just nu, där det är närmast dött lopp, kan alltså färre än 800 "partiarbetare" överpröva valresultatet och utse den kandidat som bäst gynnar partiet. Och enstaka superdelegater berättar nu hur de bombarderas med samtal ifrån olika toppolitiker om hur de ska rösta! En 21-årig superdelegat(!) berättar att han blivit uppringd av bland andra president Bill Clinton och till och med varit på frukost med Bills och Hillarys dotter Chelsea, för att få honom att rösta på Hillary.
Kräver att superdelegaterna förbinder sig
Det Randi kräver är att även superdelegaterna måste deklarera vilken kandidat de ska rösta på, och att det ska vara på den kandidat som vann nomineringen i superdelegatens delstat. Annars är upplägget, enligt Randi Rhodes, att väljarna än en gång kan hamna i en situation där deras röster inte räknas... Och, som hon deklarerade i går, om superdelegaterna blir tungan på vågen och röstar fram en kandidat som inte har en majoritet av övriga delegater, då kommer hon att rösta på John McCain.
Den svenska "partipiskan"
Det tål att reflektera över hur "demokratin" ser ut även här hemma hos oss, med detta i åtanke. Här i Sverige har vi av tradition röstat på partier, inte personer, även om vi har ett halvhjärtat personval som "tillval"... Det är partiledningarna som utser vilka vi får rösta på, och det förväntas att de som väljs sedan följer partipiskan och röstar som partiet bestämt. Så kallade "politiska vildar" är mycket ovanliga och mycket illa sedda i den svenska "demokratin". Och det är ovanligt att partikongresser utser kandidater som är kritiska till partiledningen.
Så vi har ingen anledning att slå oss för bröstet, med vårt system. Det är ännu mer öppet partipolitiskt än demokratiskt. Men det är ytterligare en anledning för oss att inse att besluten fattas över våra huvuden och att det där med "folkstyre" bara är väldigt noga begränsade system för att vi ska rösta på de kandidater som visat sig vara lydiga redskap för makten, inte representanter för dig och mig.
Intressant?
Andra bloggar om: USA-valet, superdelegater, partikonvent, presidentkandidater, demokrati
GooodDag Mikael,
Mitt i prick avseende det svenska så kallade folkstyret, verkligen...
Ha det... :-) /önskar vännen Josef
Inlagt av
Josef Boberg |
14 februari 2008 kl. 11:22
Med en väldigt stor skillnad dock, och det är skillnaden i vägen upp till toppen.
Det spelar nämligen ingen roll vem som vinner valet i USA, ingen politiker i USA kan komma upp utan rätt massivt företagsstöd. Så har det sett ut sedan 50-talet därborta, så oavsett vem som vinner så har de redan fått det industrimilitära komplexets välsignelse - jodå, de stöder flera kanditater ur olika läger, på det viset är de garanterade att altid ha ett finger med i spelet.
Men hur ser det ut i sverige? Näe, här behöver man inte ha känningar i Bofors, Ericsson, Hägglunds, ABB, Volvo eller Saab. I synnerhet inte på den röda sidan av mitten, då brukar snarare en karriär inom LO och dess förbund vara en merit.
//steelneck
Inlagt av
Anonym |
14 februari 2008 kl. 16:29
Ron paul även om han har svårt att komma vidare visar att det finns en kandidat om inte är militär industrins marionett. Men allt han säger kanske inte är bra, men att dra tillbaka all USA trupp från världens alla hörn skulle troligtvis reta gallfeber på vissa delar av etablissemanget. Just därför borde han komma vidare som rep. kandidat för att röra om i grytan.
Folket och soldaterna verkar ge Ron paul sitt stöd, det borde räknas som en uppstickare och förtjäna åtminstone ett par rader i svenska pressen men icke då...vad säger det dig?
/H
Inlagt av
Anonym |
14 februari 2008 kl. 18:59
Ja visst är det skillnader, men jag tror de är mindre än du vill göra gällande. För en karriärpolitiker i Linköping är det nog en väldig hjälp att vara kompis med Saab, i Karlskoga med Bofors och i Ö-vik med Hägglunds...
För den borgerliga majoriteten tror jag inte att LO är en speciellt vanlig som karriärväg, även om LO naturligtvis också uppfyller de flesta kännetecknen på hemliga brödraskap och vänskapskorruption.
MW
Inlagt av
Mikael Wälivaara |
14 februari 2008 kl. 19:06
H,
jag har inget emot Ron Paul när det gäller USA:s militära politik eller kravet på finansiella reformer. Det jag vänder mig emot med Paul är att han enbart gör det för att han är en extrem laissez-faire-politiker, libertarian på amerikanska, som anser att staten ska hålla fingrarna borta från det mesta och överlåta allt åt företag och individer. Var och en ska klara sig själv och inte kräva hjälp av samhället. Och företagen ska ha minimala begränsningar och full frihet att göra i princip vad de vill...
Efter att John Edwards lämnade in finns det inte längre någon enda kandidat jag känner något som helst förtroende för.
MW
Inlagt av
Mikael Wälivaara |
14 februari 2008 kl. 19:27
GooodKvällst Mikael - och alla andra med för den delen,
Tja - då blir det väl som det har varit i några tusen år vid det här laget - BakTiden = FramTiden, troligast...
GooodNatt.../önskar vännen Josef
Inlagt av
Josef Boberg |
14 februari 2008 kl. 22:08
MW,
företagen får nog inte rätt att göra vad de vill pga ron pauls förslag och agenda, de måste ju följa konstitutionen. Att avskaffa FED enligt hans uttalanden kan om man tar i kallas ynka "reform", jag kallar det revolution :) jag tror frihet är vad det amerikanska folket behöver så länge de kan upprätthålla att konstitutionen gäller ALLA inte bara vissa.
Långsiktigt, tänk vad som skulle hända om FED inte fanns? om USA:s trupper fanns inom landet, om NAU spolas direkt, om IRS avskaffas, om freedom of speech kommer tillbaka.Krav på ett media och grävande journalistik värt namnet.
Jag tror frihet gynnar mer än stjälper usa, men lätt och utan drabbade lär det inte bli. Nån har ju kalasat på medel svenssom och fattiga ett tag nu så denna nån:s tid kanske inte är de roligaste av tider i ett ron paul styrt usa på sikt.
Sen för man tänka sig att att få frihet skapar en ny kanske ifrågasättande generation som bygger upp landet igen med sunda ekonomiska värden och sunda statsfinanser och satsningar på att bygga upp landet igen. Jag hoppas det blir av, men oroas vad som händer den dagen det börjar.
ett nattsudds inlägg av
/H
Inlagt av
Anonym |
15 februari 2008 kl. 01:37
Jag blir så trött!
Den härskande nomenklauturan i USA har inget fosterland. De ser bara till makten och penningen, de skiter fullständigt i "demokrati" "medborgarrätt" "folket" osv. De bryr sig bara om MAKT OCH PENGAR. De skiter i banker om de inte kan ge dem makt. De skiter i krig om inte de kan ge dem makt. Så enkelt är det!
Inlagt av
Kjell G. Holmsten |
15 februari 2008 kl. 12:25
Jag tror att USAs största problem framöver kommer att bli vem som skall betala deras levnads-standard. Inte för att den är särskilt hög med europeiska mått mätt, och i synnerhet inte med nordiska, men deras problem bottnar i att de inte har någon industri kvar, i runda slängar. Ja inte ens vapenindustrin är genuint amerikansk någe mer. Det allra mesta tillverkas i Asien som dränerar dem sakta men säkert, trots "world currency freeride". Alla de där riktigt stora ckoncernerna, de struntar i nationer nuförtiden, de är internationella och spelar länder emot varandra, även USA.
De kan inte tävla mot asien någe mer, det racet är kört och förlorat oavsett vad wallstreet eller federal reseve osv. hittar på. Vad som däremot skulle sätta dem på banan igen, är en dramatisk ökning av levnadsstandarden i asien, då blir spelet genast jämnare igen. Det gäller givetvis i lika hög grad oss i uropa. Höjd levnadsstandard i asien är ju dessutom inget medel-asiaten har något emot..
//steelneck
Inlagt av
Anonym |
15 februari 2008 kl. 19:14
Helt orelaterat,
Jan Guillou skriver en artikel i aftonbladet med titeln "Kriget mot terrorismen skapar vår tids nazism". Tyvärr måste man bli Plusmedlem och betala för att få läsa det men det kanske det är någon som är! Kan detta månne vara ett genombott? Bryter sanningen fördämmningarna nu? Man måste ju vara optimist;)
Läkaren
Inlagt av
Anonym |
17 februari 2008 kl. 13:15
Om jag har fattat citatet av Guillou rätt så menar han att våra regeringar bekämpar terrorismen på ett så klantigt sätt att det blir kontraproduktivt och skapar terrorism. Här tror jag dock att Guillou har helt fel, efterom "Kriget mot terrorismen" är en bluff och i själva verket en aktiv del i fachistiseringen av västvärldens vacklande demokratier, dvs statsterrorism. "Kriget mot terrorismen" är alltså ett tveeggat svärd, som dels är en påhittad förvändning för de nykoloniala krigen, dels är inside jobb mot de egna folken i syfte att få dem medgörliga genom rädsla. Denna medgörlighet innebär att folken lättare accepterar de brottsliga krigen och inskränkningarna i demokratiska fri- och rättigheter för dem själva.
Inlagt av
Lasse Wilhelmson |
17 februari 2008 kl. 20:39
ett ljus i mörkret av krigs skrammel? Antalet views är i alla fall uppmuntrande.
http://www.youtube.com/watch?v=1Fzt4Q9VCpc&feature=related
Inlagt av
Anonym |
18 februari 2008 kl. 12:36